Linda: Mina månader i Zambia har inte varit ett äventyr, det har varit vardag

Jag är nu hemma, nanda som man säger på bemba. Nanda i min vardag där jag åker spårvagn, dricker caffe latte och klär mig i flera lager för att inte frysa. För några veckor sedan var mitt nanda i en liten by i Zambia. Där hade jag en annan vardag. Jag skulle inte säga att mina månader i Zambia har varit ett äventyr, det har varit vardag. En fett spännande, utmanande och lärorik vardag.

Vardagen har varit att umgås med mina vänner, att sjunga i kör, att laga nshima, att gå på marknad, att gå på gudstjänst, att be ihop, att hålla handen, att prata, dansa och skratta. Två dagar i veckan har jag också jobbat på en skola. Där har jag ibland lett lektioner där lärare av olika anledningar inte dykt upp, men framför allt har jag varit ute med de barn som inte riktigt hänger med i undervisningen. Jag har då suttit ner med ett litet gäng under ett träd för att räkna eller ljuda bokstäver.

Jag har även tre dagar i veckan jobbat i en workshop tillsammans med ett 20-tal grabbar som kallar sig för djungelingenjörer, ett fantastiskt yrke! Det går ut på att ta vad man har, och göra det bästa av det. Typ svetsa ihop grytor som det gått hål på, laga bilar utan att ha reservdelar och tillverka tegelstenar av sand.
De är coola, påhittiga och uppfinningsrika, dessa killar! De har även blivit väldigt nära vänner till mig. Här i workshopen har jag lagat, svetsat, plockat isär, monterat ihop, murat, blästrat, målat och byggt. Framför allt har jag varit med och byggt ett rum där ett gäng kvinnor nu har kunnat starta ett litet
sykooperativ.

Att leva med det man har – och att vara nöjd så

Den här grejen med att ta vad man har, har verkligen varit min vardag. Att leva med det man har. En trasig gammal fönsterruta tog min vän Wesley med hem från workshopen för att göra en fotoram av, en gammal plåthink skulle Joshua måla och ha som byrålåda. Lite ihop-rullade plastpåsar blir en fotboll, små tygstuvar blir en dörrmatta, en yoghurtburk kan användas som ett dricksglas och trasiga skor lagar man. Man äter det säsongen erbjuder, tar det man har! Några månader är det mango, andra flygmyror, sen jordnötter och avokado. Och man är nöjd så.

Jag tror att det är nyttigt att tänka på vad vi faktiskt har, och ta vara på det. Nyttigt för en själv och för skapelsen. Så mycket grejer jag har bytt ut bara för att jag velat. Så mycket grejer jag slängt för att det är billigare att köpa nytt än att laga. Så mycket jag äter som egentligen borde ätas någon annan gång på året eller någon annanstans på jorden. Skulle vi dessutom äta lika mycket (lite) kött som en genomsnittlig zambier skulle naturen jubla. Zambierna också. För skulle vi leva lite mer med att "ta vad vi har" kanske inte de skulle drabbas lika hårt av klimatförändringarna.

Har lärt av varandra

Mina älskade, älskade vänner har lärt mig mycket. Bara genom att få ha vardag tillsammans har vi lärt av varandra. Mycket skiljer sig mellan Sverige och Zambia, men likheterna är större än olikheterna. Vi alla vill bli älskade, vi alla vill lära oss nya saker, vi alla skrattar om någon trillar, vi kämpar, vi svettas när det är varmt, blir hungriga om vi inte äter, gråter när vi är ledsna, uppskattar när någon bryr sig om oss och i min lilla zambiska by sjunger vi och lovprisar samma Gud som hemma. Gud är stor och den samme på den zambiska landsbygden som i staden med spårvagnar och caffe latte.

Ta gärna kontakt med oss inom EFK!

Kontakta gärna mig om du är intresserad av StepOut!

Ida Eriksson
Handläggare för praktikprogrammet StepOut (tjänstledig)

070-101 09 87

ida.eriksson@efk.se