Åsa: Vi har övat oss på det här i flera tusen år

En av vår tids största utmaningar är de klimatförändringar som forskare belyser. De globala rörelser som syns i media och kanske i vår egen vardag visar vilken ödesmättad fråga det är. Att blunda för det blir att blunda för den omvändelse vi behöver göra. Det menar Åsa Molin, författare och lärare på Akademi för Ledarskap och Teologi.
– Skapelsen väntar otåligt på att vi som Guds barn ska se sambandet mellan vårt lärjungaskap och vår omsorg om skapelsen. När vi brister i det ansvaret behöver vi, drivna av kärlek, omvända oss.

Kanske har du hört argument om att det kristna budskapet om frälsning inte inkluderar klimatfrågan. Att vi inte får låta sälar komma i vägen för själar, att vi ska hjälpa grannen istället för granen och att Gud ändå ska skapa en ny jord. Åsa Molin, teolog och lärare på Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT), förklarar att en sådan dualistisk uppdelning inte är grundad i Bibeln.
– Bibeln ser mycket mer holistiskt på vad frälsning är. Frälsningen handlar om hela människan och hela skapelsen. Inkarnationen gör upp med all sådan klyvning mellan materiellt och andligt. Det går inte att klippa ut själen eller begränsa evangeliet. Människan är beroende av skapelsen och skapelsen är beroende av människan. Det finns en djup ömsesidighet vilket blir allt mer tydligt och det teologiska intresset för relationen mellan människan och skapelsen har fått ett uppsving.
Med stöd av skapelseberättelserna i 1 Mosebok menar hon att Gud skapade oss till en helhet och att man inte kan lyfta ut en del ur det.

Vi behöver omvända oss

Åsa hänvisar till Romarbrevet 8:19 där det står ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”.
– Skapelsen står liksom på tå och väntar otåligt på att vi som Guds barn ska uppenbaras, att vi ska bli allt mer lika Jesus. Det kan vara ovant att tänka i de kategorierna, men Paulus är övertydlig, lärjungaskap och skapelseansvar hänger ihop. Gud har gett oss i uppdrag att råda och vårda skapelsen, inte råna jordklotet. Klimatförändringarna är som en megafon för att ropa på hjälp, säger Åsa.
– Och när vi brister i vårt ansvar att vårda jorden behöver vi omvända oss. Helt enkelt att bekänna våra synder och erkänna att vi inte har skött om jorden så som vi skulle gjort.

Välfärd vilar på fattigdomens axlar

För en tid sedan hade EFKs Sverigekontor i Örebro besök av flera av EFKs samarbetspartners runt om i världen. En av dessa var Dana Lama från Nepal som lever och arbetar nära den fattigdom som finns i hemlandet. Under sitt besök i Sverige reste hon även runt i många församlingar och berättade om det hon möter.
– Hon pratade om både klimatfrågorna och fattigdomsfrågorna. Och hon gjorde kopplingen till hur vissa delar av vår välfärd och bekvämlighet bygger på andra människors fattigdom, säger Åsa.
– Mitt klimatavtryck är så mycket högre än den största delen av mänskligheten – vad rättfärdiggör att vi rika ska ha rätt att göra ett större klimatavtryck än de fattiga? Och här har vi som global rörelse en stor tillgång i att vi har människor ute i världen som kan berätta för oss hur det ser ut och vilka som drabbas.

En ny teologi

Åsa menar att klimatkrisen också är en existentiell kris där livsfrågor ställs på sin spets: Vad är viktigt i livet? Om livet tar slut, vad händer då? Vad är mitt ansvar?
– Då tänker jag att hallå, detta är ju ett guldläge för kyrkan! I ett samhälle med effektivitetslogik kan vi skapa plats för gemenskap och relationer som går på djupet.
Hur menar du?
– Jo, nu när mycket känns osäkert, både med klimatet, polarisering och politisk oro på flera håll, behöver världen få se att det finns människor som lever för någonting som är större än oss själva. Jag tänker på alla skatter som Gud lagt ner i församlingen – omvändelse, förlåtelse, nära gemenskaper som är överlåtna till varandra, människor som gått före, praktiker som hjälper oss att avstå, strategier för att stå emot Mammons logik, tillit, ödmjukhet och hopp. Det har ju vi kristna övat på i flera tusen år!
Åsa hänvisar än en gång till Bibeln.
– När israeliterna var i exil och tänkte att detta var världens undergång, fick de i det skeendet syn på helt nya sidor hos Gud och deras teologi förändrades. Då gäller det att inte sitta och hålla krampaktigt om det gamla. Jag tänker att det är viktigt att ställa sig frågan vad Gud vill göra i det här. Tänk om klimatkrisen kan få bli den väckarklocka som får oss att inse att vi håller på att sälja ut våra egna själar och vår mänsklighet?

Framtidshopp

Som lärare på ALT ser Åsa en stor medvetenhet hos unga och hon lyfter fram det som väldigt hoppfullt.
– Ungdomar inser att vi kristna drar Guds namn i smutsen genom att inte bry oss om vårt klimatavtryck.
Idag talas det mycket om skam – köttskam och flygskam. Vad säger du om det?
– Skam som drivkraft tror jag inte är rätt väg att gå. Visst behöver vi vakna upp och se vårt ansvar, men för att skapa en robust rörelse för skapelsen behöver vi ytterst sett vara drivna av kärlek. Kärlek till skapelsen och förundran inför skönheten.
Vad skulle du säga som tröst till oroliga människor?
– Jag vill lyfta fram vikten av att söka gemenskap. Rädsla isolerar oss och man känner sig lätt ensam och liten. Trösten finns i gemenskapen, att vi är beroende av varandra, och av Gud. Vårt kristna hopp är inte en allmän optimism, eller att vi kan rycka på axlarna och luta oss tillbaka; utan det handlar om att vi litar på Guds löften om trofast uthållighet och nyskapelse. Vi vet att Gud har detta i sin hand och därför är vi beredda att kämpa och uppoffra saker.

Artikeln hämtad ur Direkt #2 2019. Text & foto: Anna Mendelsson