"Jag vill bli president i vårt land"

Rektorn Antoine Azala-Moussa kommer springande från ett klassrum och tar emot i ett välordnat kontor där han slår upp fönsterluckorna så dagsljuset kommer in. Två lite större barn är utsedda att leda arbetet i hans klass under vårt samtal. Antoine tillträdde sin tjänst på skolan i Carnot, Centralafrikanska republiken (CAR), i höstas och bubblar av inspiration. Irma Janzon, tidigare missionär och aktiv i CAR-nätverket, besökte skolan i början av året.

Text och foto: Irma Janzon. Den här texten publicerades först i EFKs tidning Direkt Öppnas i nytt fönster..

Skolan i Carnot är en av de privata grundskolor som EFKs partnerkyrka EEB driver. Här går 278 elever varav 137 är flickor. Vi ser på listan med antalet barn i klasserna och konstaterar att barn droppar av med åren. Det är 67 barn i första klass och 36 i det som motsvarar sexan. Det är något Antoine vill jobba på en förändring för, men det är också så att familjer flyttar och man kan inte alltid ta in nya elever.

Många föräldrar kämpar

Skolan har ca 30 % barn från muslimska familjer. Antalet barn från muslimsk bakgrund sjönk drastiskt under de krisår då muslimer förföljdes. Före dess kom hälften av skolbarnen från dessa familjer. På skolan finns också en kommitté för föräldralösa barn som är relaterad till Helena Bingo på ”Barnhjälpen” inom EEBs sociala organisation ADIH. I kommittén ingår rektorn, en kassör, en lärare
och en barnskötare. Skolan har tagit in 12 helt föräldralösa barn.

En mamma knackar på dörren. Hon kommer med 160 kr för att betala av på skulden för sina två barns skolavgifter, som är ca 800 kr för hela året. Hon berättar att hon kämpar varje månad för att betala och hon har snart betalt för ett av barnen. Men hon vill ge sina barn det bästa hon kan – att få gå i en bra skola. Rektorn är tacksam för pengarna då det är från avgifterna som de sex lärarna får sin lön och som de köper in skolböcker för. Många föräldrar betalar dock aldrig allt och jag ser i hans lista att vissa inget betalt sedan höstterminens start.

Rektor Antoine tillsammans med Mama Antoinette.

Lärarna arbetar på trots svårigheter

Rektorn Antoine är väl förberedd för mitt besök och har gjort en lista på de utmaningar skolan har. En av dem är ekonomin. Han som både lärare och rektor är den ende som har lön hela året. Övriga lärare har lön nio månader per år. De delar på de pengar som kommit in varje månad och inte sällan får de bara ut en tredjedel av lönen. Men de arbetar ändå. Fattigdomen har förvärrats av krigshändelser och rebellattacker, covid-19-pandemin och osäkra inkomster hos vårdnadshavarna som i många fall letar diamanter. Otryggheten i området gör också att man inte vågar gå till de planteringar som ligger någon halvmil ut på savannen. Dessutom har staden fått många internflyktingar, som också vill ha någon plätt att odla på, vilket minskat odlingsmöjligheterna på nära håll.

– Skolan behöver en hög mur eller ett högt staket för att öka säkerheten på skolområdet, säger rektor Antoine. Men minst lika viktigt är mer modernt skolmaterial och fler skolböcker, så barnen utvecklas
bra. Vi har dock en del böcker och 2-3 barn får dela på en bok.

"Jag vill bli president i vårt land." Här får barnen drömma om framtiden.

Barnens drömmar tas på allvar

Rektorn tar mig runt i de sex stora klassrummen. Jag frågar barnen om deras drömmar. De varierar allt emellan barnmorska, pilot och mekaniker till domare och riksdagsman. En liten tjej höjer sin röst och säger:

– Jag vill bli president i vårt land.

Många börjar skratta, men inte rektor Antoine.

– Plugga hårt så kanske det är just du som en dag leder vårt land.