Rut reste ut som missionär 1949: "Käre Gud, låt mig få gå till Indien, för det är där jag behövs"

Kvinnan ler varmt in i kameran. Händerna vilar prydligt i knäet där hon sitter i den bruna skinnfåtöljen. Vid första anblick är det lätt att tro att kvinnan på bilden är som vilken östgötsk pensionär som helst, men bara jag gläntar på hennes livshistoria framträder en enastående berättelse om en persons kallelse, liv och gärning i Guds tjänst. Det här är en glimt av berättelsen om Rut Peterson, som föddes i Fornåsa 1917 och fick flytta hem till Herren 2014. Hon var EFKs missionär i Indien och Nepal i nära 50 år.

Den här artikeln bygger på ”Boken om Rut Peterson: Ett missionärsliv”, skriven av Ruts systers barnbarn Carina Holm-Nylander. Carina avled i cancer 2016, innan boken hann bli färdigställd. Delar av Ruts berättelse är här sammanfattade av Kristina Sandin med hjälp av Willy Svahn, vän till Rut som varit med och bearbetat och redigerat boken i samråd med Carinas mamma Ingegerd Holm. Fotografierna är hämtade ur boken. Beställ boken här och bidra till EFKs mission i Nepal.öppnas i nytt fönster

Redan tidigt hade Rut en känsla av att hon inte skulle göra sig för hemmastadd i Sverige. Det blev aldrig seriöst med någon av killarna hon mötte i ungdomen och hon blev inte lärare, trots att hon fick erbjudande om ekonomisk hjälp till studierna, eftersom hon inte kunde lova att uppfylla kravet att arbeta i hemkommunen efter utbildningen. Hon skulle någon annanstans.

"Låt mig få gå till Indien, för det är där jag behövs"

Ruts kallelse till mission utomlands fördjupades när hon i sena tonåren deltog några veckor i Örebro Missionsförenings bibelskola. Sedan barndomen hade Rut haft bilden av missionstjänst i Afrika i tanken, men när hon i slutet av bibelskolan insåg att de allra flesta deltagarna kände kallelse till Afrika, medan bara två-tre kände sig kallade till Indien, tänkte hon: ”Nej, i Afrika har jag inget att göra. Käre Gud, låt mig få gå till Indien istället, för det är där jag behövs.”

Och så blev det. Efter bibelskolan följde en rad olika förberedelser för missionstjänst. Hon blev evangelist i Västergötland, läste vidare på Örebro Missionsskola, utbildade sig till sjuksköterska och studerade hindi och engelska innan det i januari 1949 blev dags att lämna hemmet och familjen i Sverige för att resa ut till Indien.

Att företa sig en så här lång resa var på den tiden inte särskilt vanligt och det var med ganska stor ovisshet som Rut lämnade familjen i Östergötland. Som Rut själv uttryckte det senare: ”Det var inte självklart att man skulle mötas igen.” Just det blev smärtsamt tydligt när hon vid ankomsten i Indien, sju veckor efter avresan, möttes av beskedet att hennes sjuka pappa fått somna in.

Till vänster: Rut tar sjuksköterskeexamen 1946. Till höger: Rut vinkas av på stationen i Linköping 1949.

Till Indien och vidare till Nepal

Något som sannolikt hjälpte Rut mycket, både som alldeles ny missionär i Indien och genom hela missionstjänsten, var hennes nyfikenhet. Hon ville ständigt lära mer, både om kulturen och människor hon mötte och om yrkeskunskaper. När Rut kom till missionsstationen i Chauri Chaura insåg hon snart att hon behövde mer utbildning. Behoven var stora och hon fick bland annat lära sig att tillverka egna mediciner och utbildade sig så senare också till barnmorska. I 16 år arbetade Rut med sjuk- och hälsovård runt om i landet.

Så småningom upplevde Rut en kallelse till Nepal, som öppnades för omvärlden på 50-talet, och efter två år av bön och väntan kunde hon flytta till Kathmandu. Rut förälskade sig i Nepal och arbetade där fram till pensionen och ytterligare 15 år efter det. Hon fortsatte sitt arbete som sjuksköterska, men när reumatismen satte stopp fick hon ägna de sista åren i tjänst som sjukhusdiakon. Som hon själv uttryckte det:

Det var de bästa åren. Då fick jag bara finnas där, lyssna och hjälpa till, bara gå omkring och vara snäll.

Räddad av en balalajka

Genom hela Ruts livsberättelse finns en fast visshet om Guds närvaro. Hon talade ofta både om tryggheten som den vissheten gav och om situationer där Gud på ett tydligt sätt grep in och skyddade henne. Både i stort, som under långa ensamma tågresor och i närkontakt med leoparder. Och i smått, som en gång när Rut fått en stor låda musikinstrument från en affär i Örebro. När hon kom till tullen i Indien utbrast de: ”Du är inte vettig människa! Musikinstrument är det 100 procent tull på!”. Pengar var ju en bristvara och utan att veta hur hon skulle komma ur knipan - och utan att egentligen kunna - tog Rut upp en balalajka ur lådan och började spela och sjunga på hindi. Folk samlades i massor för att få del av Ruts spontana uppträdande och tullpersonalen blev så fascinerade att de glömde ta betalt.

Väckte många missionshjärtan

Ruts öppna och varma sätt gjorde djupt intryck på många och kom också att hjälpa henne vid flera tillfällen. När hon på senare år sökte visum för att fortsätta att stödja arbetet i Nepal, stötte hon ofta på bekymmer eftersom hon som pensionär egentligen inte skulle få visum. Men en gång fick hon ett brev från en man som varit med och fått hennes visumansökan godkänd. Mannen berättade att han som barn tillsammans med några kompisar träffat Rut en gång och skrev:

En sådan människa som bryr sig om ett gäng med smågrabbar som vi, och tar sig tid att stanna och prata! Sådana personer behöver vi här!

Under sina hemmaperioder i Sverige deltog Rut på många församlingars missionsmöten och läger för barn och ungdomar. Ruts kallelsemedvetenhet har varit med och väckt många missionshjärtan. Flera som hörde hennes vittnesbörd har på olika sätt formats till tjänst i missionen. Bland dem finns P-G Öhrn, som själv rest ut genom EFK till Nepal för att arbeta som kirurg.

Rut fortsatte att resa till Nepal i många år efter pensionen.

Fortsatte att lära genom livet

Ruts nyfikenhet och vilja att lära mer följde henne genom hela livet. 2000 fick Rut en begagnad dator och hon använde den flitigt. ”Jag brukar läsa Kathmandu Post [nyhetstidning i Nepal] på nätet, men annars använder jag mest e-posten”, berättade hon själv. Korrespondensen gick bland annat till EFKs missionärer runt om i världen, som från Rut fick uppmuntran, böner och råd. För sådan var Rut. Ända in i det sista levde hon med sin kallelse i tjänst för Gud.

EFK i Nepal

EFKs församlingar har ett långsiktigt engagemang i Nepal sedan drygt 60 år tillbaka. Våra samarbetsorganisationer International Nepal Fellowship (INF) och United Missions to Nepal (UMN, där Rut var engagerad) är organisationer med ett stort förtroende i det nepalesiska samhället och de har varit med och byggt upp mycket av landets skolsystem och sjukvård. Här kan du läsa mer om vårt arbete i landet.öppnas i nytt fönster

Artikeln publicerades i specialnumret av Direkt, mars 2020öppnas i nytt fönster. Text: Kristina Sandin