Formar en enkel kristen gemenskap i ett anarkistiskt område

"Borde vi vara ännu mer kristna, syssla ännu mer med våra praktiker, snarare än att bjuda in till någon anpassad presentation? Vågar vi tro på det vi är och gör, där vi är som mest oss själva, trovärdiga men också sårbara?"

Det skriver Johannes Roswall och Billy Hellmark, två av EFKs missionärer i Aten, Grekland, i denna missionsreflektion om församlingsbyggande.

I ett anarkistiskt och religionsfientligt område har vi försökt undvika att bli identifierade som de med en religiös agenda. I stället har vi upprättat enkla kristna praktiker och bjudit in folk att delta. Det sker genom klädutdelning, gemenskapsmåltider, bärande av varandras bördor och bön. En gemenskap har formats där många på enkla sätt har fått smaka på Guds rike genom ömsesidig omsorg. Nu funderar vi på hur vi kan ta det vidare och hjälpa människor att tydligare se Kristus. Det finns en frestelse i att söka marknadsföringsstrategier eller anpassade, ibland tillgjorda events, där varken vi själva eller de vi möter känner sig hemma.

Borde vi i stället fortsätta bjuda med människor på en resa genom de praktiker vi redan gör som kristna? Borde vi vara ännu mer kristna, syssla ännu mer med våra praktiker, snarare än att bjuda in till någon anpassad presentation? Vågar vi tro på det vi är och gör, där vi är som mest oss själva, trovärdiga men också sårbara?

I boken “The Patient Ferment of the Early Church” utmanar Alan Kreider våra föreställningar om den tidiga kyrkans tillväxt. Kyrkans ledare skrev inte om evangelisation utan om tålamod, livsstil, bön och tillbedjan. Kyrkan växte inte på grund av finurliga strategier utan att ett långsamt tålmodigt jäsande präglade kyrkans liv och tjänst. Surdegen genomsyrade sakta hela degen. Kanske får vår strategi bli att med tålamod ännu mer göra det kyrkan alltid har gjort, och bjuda in andra att delta och erfara, att smaka och se.

/Johannes Roswall och Billy Hellmark, två av EFKs missionärer i Grekland