EFKbön vecka 39, 25 september-1 oktober 2017

Vi måste våga prata om allt det som gör ont

Som socionom så tycker jag att det är glädjande att fokusområdet för bön denna månad är ungas psykiska ohälsa, för att det är livsviktigt att det synliggörs ännu mer och att vi som kyrka inte blundar för problematiken och lyfter det i både bön och handling. Det är på samma gång smärtsamt att det är en situation som inte förbättras, att ungdomar idag inte mår bättre utan att trenden snarare pekar nedgående gällande psykisk ohälsa.

Anledningen till att jag valde att bli socionom var att jag kände en drivkraft till att jobba med ungdomar och psykisk hälsa och få redskap att kunna göra det på ett bra sätt. Jag känner mig priviligierad att kunna ha detta som jobb, att få vara tillgänglig för samtal med ungdomar och att få bygga relation med ungdomar på olika sätt. Jag tror inte att det viktiga samtalet måste ske i en viss form, ibland kanske det inte ens måste vara strukturerat, men att fråga unga människor hur de mår, visa att man finns där om de vill prata om stort och smått, det tror jag är väsentligt för att synliggöra och bryta trenden av psykisk ohälsa.

Att våga prata om det, tänker jag är en viktig startpunkt för förändring och förbättring och något jag ser som förhoppning för framtiden. Att vi vågar prata om detta och om allt det som gör ont. Vuxenvärlden måste finnas i detta och inte bara stressa vidare till nästa möte. Vuxenvärlden måste våga ta problemen på allvar. Låt oss slipa bort fasaden av att allt alltid måste vara bra och våga se bortom det. Våga möta varandra och försöka förstå och lyssna och inte låta psykisk ohälsa bli något som vi inte pratar om.

Organisationen BRIS, barn och ungas rätt i samhället, har skrivit en rapport kring detta då psykisk ohälsa är deras fokusområde detta år. Läs gärna rapporten i dess helhet på BRIS hemsida. Länk till annan webbplats. Det som framgår i rapporten är att psykisk ohälsa har ökat bland barn och unga sedan 1980 och fram till idag. Samhället har misslyckats i det förebyggande arbetet kring barn och ungas psykiska ohälsa och den psykiska ohälsan har inte en orsak utan är oftast mångbottnad. Många av de barn som hör av sig till BRIS upplever att de saknar någon annan vuxen att prata med.

Här kan vi som kyrka föregå med gott exempel och visa att vi finns där och att det finns vuxna att prata med. Som kyrka kan vi vara en trygg tillvaro i ungdomars liv. Tänk om församlingen fick vara något som kan vara stabilt även om livet skakar på utsidan? Tänk om församlingen kan få vara en plats att landa i och få vara i, även när man inte mår så bra. Jag tror att fler vuxna behövs, trygga vuxna som inte backar när det blir svårt, som har tid att fråga hur ungdomar mår och också lyssna in svaren. Det är min bön och förhoppning.

/Linda Martinson, ungdomsocionom i Saronkyrkan, Göteborg

Be:

att kyrkan ska få vara en trygg plats för barn och ungdomar.
att vuxenvärlden ska våga se och hjälpa till.
att de som jobbar med barn, unga och psykisk hälsa ska få verktyg i arbetet och kraft att orka med.
om beskydd och hjälp för alla barn och ungdomar som kämpar med psykisk ohälsa.