Vecka 20, 11-17 maj 2020

Jag vänjer mig aldrig

Det finns en minnesbild som etsat sig fast i mitt inre. Det är mitt i centrala Dhaka, det är skymning och jag och min kollega är på väg till kvällens middag. Vi går längs med den hårt trafikerade och mångfilade gatan, det är fyra filer i varje riktning. Till höger om oss de små butikerna, till vänster alla bilar och cykelrikshor som skapar det högljudda brus som aldrig tystnar i Dhaka. Framför och bakom oss alla människor som också är på väg någonstans. Och så rakt framför oss, ett ensamt barn som ligger och sover rätt på trottoaren.

Det är svårt att avgöra om det är en flicka eller pojke och det spelar ingen roll, jag tror det är en pojke. Han är smutsig, kläderna är trasiga och smutsiga. Han saknar filt eller något tygstycke att ha över eller under sig. Han är barfota, fotsulorna är alldeles svarta och han bara ligger där. Pojken är sju, kanske åtta år gammal, bara något år äldre än min egen son är då. Han tigger inte och det finns ingen synlig vuxen i närheten. Han bara ligger där och sover. Han är ett av många gatubarn i Dhaka och ett av 150 miljoner gatubarn i världen. Jag stirrar på pojken och plötsligt kommer en stor vanmakt och sorg över mig: jag kan inget göra för det här barnet. Att bara gå förbi utan att ens stanna upp är omänskligt. Ändå är det det vi gör. Jag kan bara ropa till Gud: Gode Gud förbarma dig! Låt ditt rike komma!

Att barn är övergivna och sover på gatan är ingen unik företeelse. Har du besökt något av världens fattigare länder känner du kanske igen det jag beskriver ovan. Upprepade gånger före och efter just den här upplevelsen har jag stött på fattigdomens fula ansikte. Jag vänjer mig aldrig. Alltid är det samhällets allra mest utsatta, de allra minsta och svaga som drabbas hårdast och barnen som aldrig får sin chans i livet. Det spelar ingen roll om det är Asien eller Mellanöstern.

I den värld som så småningom uppenbarar sig efter virusets framfart kommer det återigen vara de allra minsta och mest utsatta som drabbas hårdast. Barns rättigheter är ett av Evangeliska Frikyrkans fyra internationella fokusområden där vi i samarbete med lokala partners vill verka för en värld där barn blir sedda och älskade, där de har rätt och möjlighet till skola och skydd. Vårt uppdrag att ge hopp där inget hopp finns är ständigt påtagligt och aktuellt.

Behovet av att kämpa för barns rättigheter har alltid varit viktigt. Det kommer bli viktigare än någonsin i spåren av corona.

Helen,
regionledare Mellanöstern, Europa & Nordafrika

Tacka Gud för:

• Våra samarbetspartners och kyrkor i Mellanöstern, Nordafrika, Europa, Latinamerika, Afrika och Asien. Goda krafter som är överlåtna för barnens bästa och som gör verklig skillnad.
• Barnen! Tacka Gud för de barn du och jag har runtomkring oss och som sprider glädje och framtidstro och som hjälper oss att leva i nuet.

Be för:

• De partners som nu kämpar för att hitta nya sätt att fortsätta stötta utsatta barn och deras familjer. Att vägen ut ur fattigdom fortsätter att vara skola och inte barnarbete.
• Vår värld!