Linalie: ”Vi är alla en del i en lång berättelse om Guds verk på jorden”
Det är en varm förmiddag när jag parkerar cykeln utanför det vita huset. Solen är lika oväntad som välkommen i de senaste dagarnas ostadiga väder. I trädgården intill påtar en granne i rabatten och det doftar nyklippt gräs. Dörren öppnas och jag hinner höra ett glatt ”välkommen” innan rösten ändrar riktning och bestämt säger ”nej, Bolla. Stanna där.” Jag är i Oxhagen i Örebro för att besöka Linalie Newman, så här tre år in i tjänsten som missionsdirektor för Evangeliska Frikyrkan.
Text och foto: Kristina Sandin
– Ursäkta att det blir lite torftigt. Jag kom på för sent att jag kanske borde ha fixat lite roligare fika, skrattar Linalie när hon skivar ost till smörgåsarna hon precis brett.
Känslan av att inte vara helt van vid att ta emot gäster är nog välbekant för många så här ett drygt år in i social distansering. Kanske särskilt för familjen Newman som kom med sitt flyttlass från Östergötland bara ett drygt halvår innan pandemin begränsade möjligheterna att bjuda hem vänner.
Vill balansera i sårbarheten
Som missionsdirektorer har Linalie och kollegan Ingemar Forss i olika sammanhang valt att dela med sig från sina egna liv, inte minst i podden och i boken som kom ut i våras. När vi möts är det bara några dagar sedan Linalie medverkade i en ärlig intervju i tidningen Dagen om en kris i hennes och Jans äktenskap. Att berätta öppet om även smärtsamma delar av livet gör hon med viss bävan men samtidigt med en övervägande tillförsikt om att det kan få komma något gott ur det.
– Jag har tänkt mycket på att hitta rätt i ett genomskinligt ledarskap. För det finns ju fallgropar. Den ena är att man blir ett offer som andra känner att de måste ta hand om. Och den andra är att man sätter upp en mask och inte vågar visa något.
Även om hon ibland i efterhand har känt att hon nog hamnat i båda dikena vill hon fortsätta balansera.
– Jag har märkt att sårbarheten gör mig tillgänglig. Andra kan känna igen sig och det finns också något förtroendefullt i att kunna dela erfarenheter av när livet är svårt.
Öva på att förundras
Medan vi äter ostsmörgås går Bolla, hunden som välkomnade mig varmt och ivrigt när jag kom, vant in och ut genom altandörren. På senare tid har det blivit allt tydligare för Linalie att även de mest vardagliga stunder kan rymma den vackra berättelsen om Guds nåd. Som att gosa med den nya kattungen och att strosa bland rabatterna där hon hoppas att det snart ska växa färggranna blommor.
– Även i de tyngsta stunderna går det att fästa blicken på något som fyller en med tacksamhet. Jag tror att man kan öva upp sin förmåga att förundras, säger hon hoppfullt.
Vila i Gud
De tre åren som hon och Ingemar har varit missionsdirektorer har inte varit utan utmaningar. På kongressen förra året beslutade vi i EFK att belysa frågan om samkönade relationer, vilket har satt ljuset på områden där man i rörelsen tycker olika. Och när de tillträdde sina tjänster hördes fortfarande ekot av den ledarkris som rörelsen skakats av tiden innan.
Vad har du lärt dig av dessa tre år?
– Jag har nog lärt mig att vila i att det här är Guds verk. Nu är det några år som jag får skjuta min axel till. Någon annan har gått före och någon annan kommer att ta vid efter mig. Jag är en del i en kedja och det här är en lång berättelse om Guds verk på den här jorden.
Vad längtar du efter att se hända i rörelsen framåt?
– Mycket! Att rusta den unga generationen och stå tydligare i ledarskap tillsammans, att öppna upp hem, att bryta ensamhet… Som församlingar i Sverige tror jag också att vi kan lära mycket av vår internationella mission och helheten i mission som våra partnerkyrkor jobbar så tydligt med. Tänker vi på samma sätt här? Vad betyder det att få hela sitt liv förvandlat här?
Anslagstavlan i Haga centrum
Linalie har ett vardagsnära språk om sin tro och det är i mötena och samtalen som hon trivs som bäst.
– Jag växte upp i en stor familj som valde att alltid bjuda in fler i gemenskapen, och tron var alltid en naturlig del av livet och samtalen.
Linalie är glad att det finns de som så naturligt går fram till främmande människor på stan och dela Guds ord, men för henne tar det missionella livet sig starkare uttryck i de långsamma relationerna. Jag låter blicken vandra i det Newmanska hemmet. Soffgruppen i vardagsrummet, det rymliga matbordet och den välkomnande altanen. Här är det verkligen meningen att det ska vara fullt med nära och kära.
– Jag längtar efter att lära känna fler människor här i Oxhagen, säger Linalie. Jag har faktiskt tänkt att jag ska sätta upp en lapp om bokklubb på anslagstavlan utanför mataffären i Haga centrum. Nu när man kan träffas utomhus måste jag kunna göra det, va?
– Nu har jag berättat det för så många, så nu måste jag verkligen göra det, skrattar hon.
På min väg hem passerar jag torget där ett par kvinnor har slagit sig ner på en bänk utanför affären för en pratstund i solen. Jag gör en mental anteckning om att om några månader fråga Linalie hur det går.
Om Linalie Newman
Bor: Oxhagen, Örebro.
Familj: Maken Jan och döttrarna Levicia, Nellimei, Lollo och Selma.
Gör: Är missionsdirektor för Evangeliska Frikyrkan tillsammans med Ingemar Forss.
”Jag är mest tacksam för”…
- … denna låt just nu: - Hold on to me av Lauren Daigle.
- …den här sortens te: - Chai! Alltid Icas chaite i påse.
- …denna bibelvers just nu: - Upp 5:1-5 "Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: »Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?« Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: »Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.«"
- ...mitt uppdrag som missionsdirektor just nu: "All otrolig uppmuntran, kärlek och värme som människor ger oss. Att få leda människor som ber för en. Det är fantastiskt!"
Den här texten publicerades först i tidningen Direkt i juni 202 Öppnas i nytt fönster.1. Text och foto: Kristina Sandin